Vår SM-resa och allt som surrar i huvudet inför och under det.

Så har jag och Plupp varit på vårt första SM tillsammans. Det var en spännande upplevelse.

För 10 år sedan tävlade jag mycket rallylydnad med Plupps mamma, Pippi. Jag fick då frågan om jag skulle satsa på SM. Jag tror absolut att vi hade kunnat ta oss dit (det var lättare då än nu). Jag var dock inte intresserad. Pippi kunde sätta många riktigt bra rundor med väldigt höga poäng, men vi hade också många rundor med ganska dåliga poäng. Vi var ojämna. På SM behöver man ha jämnheten. Det lockade mig inte och jag kände att jag inte skulle kunna ge min hund en bra upplevelse, jag skulle känna prestationsångest och jag var rätt att jag skulle lägga press på min hund. Så jag avstod och fick istället frågan om jag ville döma SM. Det tackade jag efter en hel del funderande ja till.

Till noseworken kändes det annorlunda. Där blir upplevelsen mer värd än resultatet på något sätt. Jag ville få uppleva det. Sen fanns där ändå tankar som snurrade. Vad gör jag om Plupp inte verkar ha kul, kommer jag ha sinnesnärvaro nog att bryta? Vad kommer folk tycka om det? Mina viktigaste mål var: 1. Var närvarande! Njut av att ha kommit såhär långt, att vi får njuta spektaklet ihop. Lyft blicken och se dig omkring. Försök ta in vad som händer. Samla erfarenheter.

2. Var en schyst matte till Plupp! Den absolut viktigaste punkten! Plupp har inte anmält sig till SM, så se till att det blir fest för henne. Hon ska ha kul. I praktiken så innebar det att:

• Jobba med mig själv. En person kommer vinna, resten av placeringarna spelar i stort sett ingen roll. Det är inte så att vi har en vinnare och 31 förlorare. Om man kommer på plats 15 eller 25, det är det ingen som någonsin kommer komma ihåg. Vi kommer inte vinna, så några poäng hit eller dit spelar faktiskt ingen roll.

• Belöna! Eller slarva inte med belöningarna. Det är lätt att man blir tystare än vanligt när man är nervös, eller att man tänker att man kan spara tid på att ha snabba belöningar. Men jag försökte vara noga med att ha goda och bra belöningar. Ha en tydlig belöningssignal och att peppa i dessa. Att välja en klok punkt för att säga ”färdig” för att kunna ge en extra bra slutbelöning. Såklart även att peppa och uppmuntra henne när jag ser att hon söker fint eller kämpar med något.

• Förbered henne. Här har vi lagt absolut mest fokus på det fysiska. Vi har faktiskt inte tränat så jättemycket nosework. Vi har haft begränsat med tid i livet och eftersom jag redan bestämt mig för att inte gå för placering så lade vi mest tid på fysträning. Plupp är 12,5 år (startfältets äldsta hund) och det viktiga för mig var att hon orkade hela dagen och att det inte blev jobbigt för henne för att fysiken inte höll. Vi har lagt in en del konditionspass, men också jobbat med styrka så hon ska orka ta höga gömmor, klättra och krypa. De tappar snabbt både kondition och muskler med åldern.
  

3. Inga felmarkeringar. Upplägget var fyra ”minielittävlingar” med den skillnaden att om man gjorde en felmarkering så blev man avbruten och då fick man inte göra klart det söket (inte heller de andra momenten i det söket).  Jag ville uppleva så mycket som möjligt och genomföra allt så mitt mål var att vänta ut tydliga och säkra markeringar, inte chansa eller förekomma Plupp. I de momenten med behållare så ville jag inte börja med dessa då procenten med felmarkeringar oftast är högst bland behållarna.

4. Ett sista mål som jag hade var mer av ett resultatmål. Jag ville inte komma sist! Egentligen bottnar sig detta målet mest i en rädsla att jag inte längre skulle kunna vara stolt över min prestation över att vi tagit oss hit om jag kom sist. Vi har kvalat in på plats 13 (med en halv kvalperiod). Det har vi kämpat för och jag är så otroligt stolt över detta. Jag var rädd att kommer vi sist och är ”sämst” så skulle det förta den glädjen.

Så hur gick det? Över förväntan skulle jag säga! Jag var mest nervös och orolig innan tävlingen. Mest för andra saker, som om min sjukdom skulle hålla sig i trim och min kropp skulle vara med mig och om Plupp skulle hålla sig pigg och frisk och vara på humör. (Hon påverkas såklart även av mitt mående. Han jag riktigt kraftiga smärtskov så får jag knappt ut henne att söka självständigt). Det var lite saker som hände i veckan innan så mitt tidsschema sprack. Det gjorde att jag stod och tvättade och fixade långt in på natten innan vi skulle åka. När vi väl var på plats så kändes det förvånansvärt bra! Jag kände mig rimligt nervös, sådär som behövs för att tagga till, men inte så man tappar hjärnan helt. Hemma var jag inte så sugen på att åka, nu var jag taggad på att sätta igång. Härlig känsla! Furuviksparken är stor! Jag fick ihop över 30 000 steg den här dagen. Den första insikten var att det är långt att gå mellan söken, och för en person med absolut noll lokalsinne och som faktiskt har blivit tvungen att skicka koordinater till spårläggare på brukstävlingar när man gått vilse, så blev den största utmaningen att hitta till söken och inte råka gå där man inte fick gå. Tack och lov hade jag Andy med mig. Han hade planerat att ligga i husbilen och slappa, men nu fick han istället agera lots, väskbärare och hundbajsplockare. :D

Min plan för att öka närvaron var att ta bort alla sociala medie-appar på telefonen, lämna mobilen i husbilen och bara använda den i pauserna i husbilen för att spela spel för att lugna nerver. Den planen fick jag skrota. Man behövde telefonen för att ha koll på kösystemet och två banvandringar låg digitalt på Facebook så den appen fick snällt stanna kvar. En annan rädsla jag hade var att alla skulle vara så nervösa så de andra medtävlande skulle vara helt stela, tysta och kanske t o m otrevliga eller att det skulle bli dålig stämning. Det visade sig helt obefogat. Visst fanns det nervositet och att det märktes, men alla var lika trevliga som vanligt. Många var riktigt rutinerade och var på sitt 4e eller 5e SM. En sak som jag verkligen älskar med noseworken är att det oftast är sådär trevlig stämning och alla vill varandra väl.

Domarna skulle som sagt sätta ihop minielitsök. De skulle vara 7-10 minuter långa, beståendes av 2-3 moment. 3 av 4 domare maxade tiden, 2 domare hade 2 moment, 2 domare hade 3 moment.

Mitt första sök bestod av mycket natursök. Det var lite vind som blåste runt doften. Plupp var rysligt taggad! Kanske att vi var lite övertaggade. Plupp känner alla sex gömmorna och jobbar på dem, men vi får med oss tre av dem. Här är jag ändå glad att jag höll min plan, jag var lite sugen på att säga markerat på ett ställe där hon stod på bakbenen och vädrade upp i luften. Men det hade varit fel. Doften landade där, men det var inte där gömman satt. Jag möter en funktionär på vägen ut som säger att jag ser glad ut, varpå jag svarar ”ja, det här är kul!”. Och det var verkligen så det kändes. Sånt adrenalinpåslag och sån glädje. Plupp var så himla taggad och hennes smile var lika stort.

Mitt andra sök var vårt sämsta sök. Det kändes bra på väntplatsen. Där var musik och vi körde lite freestylemoves och hade go feeling. Men när vi kommer in i söket så låter jag mig påverkas av yttre faktorer. Ingen bra känsla. Plupp tror att hon får syn på husse i publiken när hon ser en person med samma färg på jackan, så hon låser sig lite att titta ut. När vi går runt och söker rälsen i backen så tappar jag bort mig var vi varit och inte varit. Söket består av tre moment, behållare, utesök som bara är räls i marken och sen små bilar (en sorts åkattraktion för barn). Jag är i alla fall glad över att jag har sinnesnärvaro nog att tänka att Plupp älskar inte att söka på så ”okonkreta” saker som en räls, så när hon ändå har gjort det relativt fint en stund och jag tappar bort mig så väljer jag att släppa istället för att bli tjatig eller pressa. En tanke hinner slå mig att de i publiken måste tycka att det är konstigt att SM-ekipage inte är bättre än såhär, men då får det vara så. Här fanns massor av gömmor, behållarna och bilarna var värda en poäng och utomhus två poäng. Jag minns ärligt talat inte om vi hittar 3 behållare, 3 fordon och två ute, eller om vi hittade två behållare, två ute och två fordon… Vi missade mycket i alla fall, men framför allt var det söket med sämst känsla. Absolut ingen katastrof, men inte heller enligt målbilden.

Tredje söker för oss var hos en för oss helt ny domare. Eller jag har träffat Pirre i andra samanhang, men vi har aldrig sökt för henne. Här kändes det mycket bättre igen. Bättre flyt, mer fokus på att söka. Jag kände mig mer avslappnad och i vår bubbla. Här var det lite mer publik, men allt runt oss försvann. Plupp hoppar upp och trycker nosen på en tuta, jag blir fnittrig för det ser så kul ut. Den känslan vill jag ha när vi gör saker ihop. Detta söket består av två utesök och ett behållarsök. I sista utesöket så tar hon en hög gömma så himla fint. Jag hör t o m att publiken tycker det, det var en liten egoboost.

Vårt sista sök är för vår ”hemmadomare” Bibbi. Det känns fint att få avsluta hos henne. Bibbi är känd för att sätta väldigt svåra och kluriga gömmor och dela ut extremt få diplom/CERT, men det spelar ingen roll. Jag gillar verkligen Bibbi och här känner jag mig väldigt trygg. Nu har vi laddat om så många gånger så när vi pausat en stund i husbilen inför detta söket så känner jag hur himla trött jag är. Plupp hinner somna både under den korta lunchen och i pausen inför detta söket. Men när vi går mot väntplatsen så vaknar hon till igen och då vakar även jag till! Hon går in med samma energi och är precis lika sugen på att söka. Här har vi ett fordonssök och ett utesök. Vi börjar med fordonen och här har hon lite bråttom först. Men vi går tillbaka och hon hittar alla tre gömmorna på fordonen. I utesöket hittar hon en ganska enkel gömma. En ser jag att hon har, men kan inte riktigt lokalisera, efter ett tips så hittar hon en lite högre uppe på ett staket/metallgaller. Teamwork! Sen är där två ute som hon känner, men de reder vi inte ut. Hon fastnar lite nedanför den ena som är en hög. Sen finns det en till ute, där borta är vi, men jag upplever inte alls att hon känner den eller reagerar där. Jag tycker nog ändå att detta söket är vårt bästa sök. Det är lite coolt att det bara blev bättre o bättre under dagen, det känns som att vår fysträning har gett resultat.

Så hur gick det med målen då? Närvarande: Jag känner mig väldigt närvarande före, mellan och efter söken. Jag känner mig också närvarande under 3 av 4 sök. Det tänker jag räkna som godkänt. Schyst matte så Plupp har det bra: Den måste jag säga check på! Plupp hade ”time of her life” där inne. Allt var till Plupp. Hon struntade fullständigt i skrikande apor eller flaxande fåglar, högtalare med störiga monotona ljudslingor försvann när vi sökte. Jag skötte mina uppgifter och mina belöningar och det gick inte att ta minste på att Plupp hade kalas hela dagen. Hon sover helst på mig i pauserna så hon inte missar något och vi har den där goa ”vi-känslan”. Inga felmarkeringar: Check! Vi har genomfört alla sök, alla moment, vi har fått nyttja tiden och själva säga färdig. Jag är så glad för detta! Inte komma sist: Check! Vi kommer inte sist, men det här vet jag inte förrän sent på måndags kväll. Vid 22-tiden på kvällen kommer resultatlistorna ut. Innan dess hinner jag faktiskt tänka att jag kan nog bära upp det även om vi kommer sist.

Det verkar vara lite provocerande för många att man faktiskt inte har så mycket resultatmål på ett SM. Ibland är det svårt att hålla fast vid sina egna tankar och idéer när resultat är så viktigt för andra. Under bankettmiddagen på kvällen på lördagen så börjades det jämföras hur många gömmor alla hade hittat. Jag säger då att jag vill inte veta. Det var ju inte mitt primära mål (även om man som tävlingsmänniska i grund o botten såklart blir glad för ett fint resultat). Får jag höra att jag missat massor så är det också svårare att hålla kvar vid den goa känslan jag har. Lätt att tankarna börjar spinna iväg liksom. Den önskan är extremt svår att acceptera för en del. Jag får också höra från en person under middagen som varit där som publik att det varit många som gjort dåliga sök. Det är också svårt att inte ta åt sig av. Min hjärna börjar nästan direkt be om ursäkt för att vi inte är bättre än såhär. Är det inte konstigt att hjärnan kan vara så dum ibland? Varför satt jag där som tävlande och inte den dryga tanten? Jo, för att jag faktiskt kvalat in dit ihop med min fantastiska hund! Vi är kanske inte bättre än såhär, men vet du vad, det räcker! Och vi råkar vara ett av de bästa ekipagen i Sverige, därför får vi starta SM. Ibland behöver man nästan tänka det åt någon annan för att man ska våga tänka det till sig själv.

För att våga satsa måste man våga att misslyckats. Jag har aldrig satsat förut. Jag har inte varit så lockad av det tidigare. Dels för att i vissa grenar innebär det väldigt monoton träning och det tycker jag är tråkigt, och jag tycker att det verkar trist för hundarna. Jag har inte heller varit beredd att lägga tiden. Dessutom så är min största drivkraft i hundträningen att klura på lösningar. Hur skulle man kunna lösa detta eller lära in det här? Hur får man till det bäst så att hunden är med på resan, förstår uppgiften och trivs i sin roll? Det är kul att testa sig fram. När jag väl har hittat lösningen så tycker jag sällan att själva genomförandet är lika kul. Jaha, man göra så, då vet jag, och sen stannar det lite där. I noseworken har jag och Plupp hela tiden lärt oss tillsammans och jag har aldrig riktigt upplevt den där rastlösheten som jag kan ha gjort i andra grenar. Här finns hela tiden saker att klura på. Jag tycker det är kul med variation och gillar att hålla på med många olika sporter, vill man bli bäst så känns det som att det är klart lättare om man fokuserar på en grej. När jag insåg att det här kan gå, vi kan komma med, då satsade vi. Och som vi har åkt runt och haft oss. Jag är stolt över att jag vågade.

Jag har hela tiden sagt att jag är lite bra på mycket eftersom vi har tävlat så mycket olika. Nu vågar jag faktiskt påstå att jag är bra på ganska mycket. Nu har jag tävlat igenom samtliga klasser i rallylydnaden och tagit mästartiteln, varit uppflyttad till elit i lydnaden, vi är uppflyttade till klass 3 i freestyle och heelwork och nu tävlar vi elitklass i noseworken och deltagit på vårt första mästerskap.

Jag är så otroligt tacksam för så himla mycket, framförallt för mina fina hundar, men det får bli en egen text.